Feber
Hej från en som mår skit 👋
Sist jag skrev önskade jag mig en bättre morgondag och det fick jag. Hela helgen har faktiskt varit bättre. Fredagen spenderade vi med större delen av familjen. Vi käkade tacos tillsammans och ungarna fick leka och busa. På lördagen kom de över igen och så fyllde vi en plastpool med vatten så barnen fick bada (algerna har kommit så våra förhoppningar om att bada på stranden var bara att glömma tyvärr).
Men helgen tog också med sig en förkylning. Lily började snora redan förra veckan och igår fick jag feber som hänger i idag också. Hostar och snorar, så inte är jag på topp inte. Vilket förstås är mer än trist när man har en unge som aldrig är still och har oändligt med energi.
Vi får se vad veckan har att bjuda på, förutom alla vanliga (och tråkiga..) vardagsbestyr.
Sist jag skrev önskade jag mig en bättre morgondag och det fick jag. Hela helgen har faktiskt varit bättre. Fredagen spenderade vi med större delen av familjen. Vi käkade tacos tillsammans och ungarna fick leka och busa. På lördagen kom de över igen och så fyllde vi en plastpool med vatten så barnen fick bada (algerna har kommit så våra förhoppningar om att bada på stranden var bara att glömma tyvärr).
Men helgen tog också med sig en förkylning. Lily började snora redan förra veckan och igår fick jag feber som hänger i idag också. Hostar och snorar, så inte är jag på topp inte. Vilket förstås är mer än trist när man har en unge som aldrig är still och har oändligt med energi.
Vi får se vad veckan har att bjuda på, förutom alla vanliga (och tråkiga..) vardagsbestyr.
Mindre bra dag
Idag vaknade Liam på fel sida. Hela dagen har det varit trots, skrik, gråt, bråk och allmänt gnäll. Ingenting har varit bra nog och jag vet inte hur många gånger jag fått höra att "mamma är bajs". Men, som att det inte räckte håller Lily dessutom på att få sin 8:e (!!) tand så hon har haft ont och varit mer eller mindre ledsen sen hon vaknade hon också. Så när båda vi föräldrar sovit dåligt kan man förmodligen tänka sig hur stämningen varit här hemma idag, även om man inte varit här..
Jag blir så fruktansvärt utmattad av sånahär dagar. Känner skuld över att inte ha kunnat vända dagen till något bra, för det kan väl alla bra föräldrar, eller..?
Jag hoppas att imorgon blir en bättre dag och försöker peppa mig själv med den här bilden. ❤
Jag blir så fruktansvärt utmattad av sånahär dagar. Känner skuld över att inte ha kunnat vända dagen till något bra, för det kan väl alla bra föräldrar, eller..?
Jag hoppas att imorgon blir en bättre dag och försöker peppa mig själv med den här bilden. ❤
Regnig måndag
Sömnen fortsätter krångla, dagarna spenderas inte med så mycket mer än att ta hand om barnen, plocka, städa etc, alltid med en kopp kaffe i handen i hopp om att hitta någon form av energi där i. 
Idag hade jag tänkt att vi skulle gå ut eftersom Liams axel börjar bli bättre men det bara regnar och åskar vilket leder till att Liam helst bara går och gömmer sig av rädsla. Så istället ser vi på film och myser (men ärligt talat, eftersom vi redan spenderat x antal dagar inne börjar det bli rätt tråkigt nu).
Får se vad veckan erbjuder, tror det eventuellt lutar åt ett besök på skansen senare i veckan. Jag hoppas på lite mer sol, både ute och i sinnet.
Sömn (eller snarare bristen på den)
En till sån där natt. När det inte spelar nån roll hur många sidor jag läser i en bok, hur intensivt jag aktivt styr mina tankar på positiva saker, hur många får jag än räknar, för mitt sinne dras på något vis till ångestfyllda saker och det hjälper inte att styra tanken i en annan riktning för jag får panik av att känna ångesten. Jag. Vill. Inte. Jag hatar ångest och känslan av den.
Det är inte alla nätter som är såhär, kanske en tredjedel. Men jag hatar dem här jävla nätterna lika mycket ändå, för jag vill sova, inte vara vaken klockan 03:04 när resten av familjen sover sen länge. Jag vet bara inte hur jag ska lyckas få min hjärna att tycka likadant.
Att underhålla en hyperaktiv 3-åring
Okej, så nu provar jag på det här med att använda bloggen som någon slags dagbok då. Så jag kan se tillbaka sen.
Liam gjorde illa nyckelbenet/axeln häromdagen och får ont av att använda armen för mycket (dvs - ingen bra idé att leka i lekparken) så jag vill hålla mig inne nu under helgen. Det är så himla svårt att underhålla en hyperaktiv treåring. Han vill vara överallt på en och samma gång och helst vara stilla max 5 sekunder i stöten.
Men efter lite (okej mycket) övertalning och uppmuntran lyckades vi bara muffins tillsammans han och jag. Mysigt att bara vara vi två en stund (även om pappan och lillasystern inte va längre bort än vardagsrummet).
Jag mår sådär idag. Försöker fokusera på det jag gör, vara här och nu osv. Funkar väl, mer eller mindre.
Här är jag och mina tankar igen.
Tänk att jag alltid kommer tillbaka hit. Varenda gång som jag når den där punkten där jag helt enkelt inte orkar hålla alla tankarna i huvudet utan måste göra något av dem.
Jag har varit på väg hit, till min blogg (eller tankerensare) x antal gånger. Det finns så mycket jag vill skriva. Släppa ut, men var börjar man när man samlat tankar i vad som känns som hundra år? Jag vet inte. Med ett sånt här inlägg kanske. Så jag kan släppa ut lite i taget sen.
Jag känner väl att jag skulle vilja få ner saker om barnen också. För att kunna se tillbaka och minnas. Får klura på det. Tillbaka här igen är jag i alla fall tycks det. ❤
Jag har varit på väg hit, till min blogg (eller tankerensare) x antal gånger. Det finns så mycket jag vill skriva. Släppa ut, men var börjar man när man samlat tankar i vad som känns som hundra år? Jag vet inte. Med ett sånt här inlägg kanske. Så jag kan släppa ut lite i taget sen.
Jag känner väl att jag skulle vilja få ner saker om barnen också. För att kunna se tillbaka och minnas. Får klura på det. Tillbaka här igen är jag i alla fall tycks det. ❤
Aldrig ge upp
Ibland är det svårt. Riktigt jävla helvetes svårt. Vissa dagar vet jag inte hur jag ska orka, men jag gör det. För den där junidagen 2015 när jag plötsligt blev medveten om att det växte ett liv i mig så bestämde jag mig. Jag skulle aldrig ge upp. För barnet som växte i min mage skulle jag kriga mig igenom vad livet än kastade på mig. Men ibland är det svårt.
QOTD
Idag är jag glad, för det börjar ljusna.
Idag har jag diskat
Jag tror att många som lever med depression kan känna igen sig i att man inte har någon ork eller motivation och just nu har jag extremt lite av det. Sonny har börjat jobba och jag som har svårt för plötsliga förändringar har det lite jobbigt nu, hur glad och stolt jag än är.
En vanlig dag så åker Sonny oftast hemifrån vid 15 och är hemma runt 23. Under de timmarna han är borta så ligger min fokus bara på Liam (det finns ingen ork till något annat för det mesta). Vi leker, jag gör middag, Liam vilar någon timme, kanske får han ett bad och sen runt 19-20-21 är det sovdags för lilleman. När han äntligen somnat så ligger jag oftast framför tvn och glor, utmattad efter Liams trotsiga beteende. Men så länge han är lycklig (bortsett från ilskan när han inte får som han vill) så kan jag känna att jag gjort ett bra jobb den dagen ändå.
Men idag klappar jag mig själv på axeln för jag tog hand om disken. Medan Liam åt middag så plockade jag undan i hela köket. Och även om flera miljoner andra tog hand om sin disk idag som om ingenting tänker jag vara stolt, för att för mig som lever med en depression så var det en stor grej.
Ingen quick fix
Ibland rasar bara allt. Jag försöker vara glad, positiv och kämpa på fastän att jag mår skit rent ut sagt. Jag har ingen energi, ingen lust, ingen kämpaglöd. Istället har jag mycket ångest, oro och skuldkänslor. Det känns som att varenda gång jag tänker "nu är livet på väg åt rätt håll!", så går nånting åt helvete i alla fall. Så mycket i mitt liv går åt fel håll och så mycket är saker som jag inte kan påverka mer än jag redan gjort.
Jag önskar att jag inte led av psykisk ohälsa, att jag inte hade gjort det sen jag var 11 år gammal. Men jag gör det. Jag önskar att jag kunde jobba och inte behövde vara sjukskriven på grund av psykisk ohälsa. Men min läkare sjukskrev mig just till den sista november.
Jag gör mitt allra bästa hela tiden. Det jag kan, det jag orkar. Och för Liam så vet jag att jag klarar vad som helst, men det finns ingen quick fix för mina diagnoser. Sen jag faktiskt började ta tag i mina problem har jag kommit så himla långt, men det känns inte som att någon kan se det.
