Nattångest
Sista dagarna har de funnits där igen. Dåliga tankar och ångestkänslor. Tankar om att jag inte duger till, att ingen vill ha mig här i världen, att jag aldrig kommer lyckas med något i mitt liv (förutom Liam). Ångest som får det att kännas som att någon står på mitt bröst, att luften i mina lungor är slut och att ingen ny går att andas in, att jag kommer dö.
Det är inte lätt att leva med depression, flera ångestdiagnoser, borderline etc. Vissa dagar är det så svårt att jag inte vet hur jag ska stå ut. Men jag gör det. Jag kämpar vidare ändå, för Liam visade mig att livet är värt att leva. Han visade mig att det blir bättre. Men de där mörka dagarna är det svårt att komma ihåg. Att det inte alltid känns sådär svårt.
Jag önskar jag vågade sträcka ut en hand till en vän och be om hjälp när det känns svårt. Men att belasta någon, be om hjälp? Det gör jag inte längre.
