Jag drömmer om ett liv som ser annorlunda ut. Ett liv där Liam har morföräldrar i livet och farföräldrar som verkligen tar sig tiden för honom. Ett liv där avlastning är ett ord som existerar. Ett liv där jag hittar något slags lugn. Ett liv där ekonomin inte alltid är sådär liten att man aldrig kan unna sig något extra. Ett liv där jag inte behöver vara sjukskriven och deprimerad längre. Ett liv där vi bor i en lägenhet som är tillräckligt stor och som uppfyller de behoven vi har. Ett liv där jag känner att jag har en människa i mitt liv som jag känner att jag inte belastar när jag hör av mig. Ett liv där Liam inte är min enda lycka.