Sömn (eller snarare bristen på den)
En till sån där natt. När det inte spelar nån roll hur många sidor jag läser i en bok, hur intensivt jag aktivt styr mina tankar på positiva saker, hur många får jag än räknar, för mitt sinne dras på något vis till ångestfyllda saker och det hjälper inte att styra tanken i en annan riktning för jag får panik av att känna ångesten. Jag. Vill. Inte. Jag hatar ångest och känslan av den.
Det är inte alla nätter som är såhär, kanske en tredjedel. Men jag hatar dem här jävla nätterna lika mycket ändå, för jag vill sova, inte vara vaken klockan 03:04 när resten av familjen sover sen länge. Jag vet bara inte hur jag ska lyckas få min hjärna att tycka likadant.
