Ingen quick fix
Ibland rasar bara allt. Jag försöker vara glad, positiv och kämpa på fastän att jag mår skit rent ut sagt. Jag har ingen energi, ingen lust, ingen kämpaglöd. Istället har jag mycket ångest, oro och skuldkänslor. Det känns som att varenda gång jag tänker "nu är livet på väg åt rätt håll!", så går nånting åt helvete i alla fall. Så mycket i mitt liv går åt fel håll och så mycket är saker som jag inte kan påverka mer än jag redan gjort.
Jag önskar att jag inte led av psykisk ohälsa, att jag inte hade gjort det sen jag var 11 år gammal. Men jag gör det. Jag önskar att jag kunde jobba och inte behövde vara sjukskriven på grund av psykisk ohälsa. Men min läkare sjukskrev mig just till den sista november.
Jag gör mitt allra bästa hela tiden. Det jag kan, det jag orkar. Och för Liam så vet jag att jag klarar vad som helst, men det finns ingen quick fix för mina diagnoser. Sen jag faktiskt började ta tag i mina problem har jag kommit så himla långt, men det känns inte som att någon kan se det.
